För några veckor sedan var vi ute på en lång härlig höstpromenad, var ute på både Skeppsholmen och Kastellholmen, otroligt angenämt, fantastiskt. Strålande sol. Allt detta raserades när jag därefter i ett fullkomligt labilt utspel insisterade på att vi skulle gå till Starbucks och testa deras Pumkin Spice latte.

Jag kan knappast vara den enda som under den här hösten slagits av hur Stockholm fullkomligen pälsats med reklam för denna dryck, både från den amerikanska storkedjan och Espresso House. Denna mytomspunna dryck, som fram till nu endast funnits i det förlovade landet, samt antagligen i alla andra länder utom Sverige, har genom ett årligt uppblossande på nätet i form av white girl-memes nått det som närmast kan beskrivas som kultstatus, och i mitt huvud har den till följd av detta genom årens lopp sakta tagit sig upp på en skranglig, men ändock existerande piedestal. Något som omtalas så pass mycket måste väl ändå smaka fullkomligt otroligt?

Nej.

Vi promenerade glada i hågen från Skeppsholmen, med siktet inställt på Mood-gallerian. Efter lite tissel och tassel utanför – ingen av oss ville egentligen synas inne på Starbucks, och båda fann blotta tanken på att faktiskt beställa en pumkin spice latte otroligt förnedrande – så gick vi in och beställde. En latte och en frappuccino. Jag skulle betala, eftersom det var jag som insisterat på att vi skulle göra detta.

Hundratolv kronor.

Hundratolv kronor är ungefär 11,2 miljarder euro.

Petade något matt in kortet i terminalen, ****, godkänn, tomt konto, betalpåminnelse, inkasso, kronofogden, skuldsanering, västerbron.

Pumpkin Spice Latte smakar infernaliskt vidrigt. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när jag tog första klunken, men inte var det det uppror som mina smaklökar skulle göra när de hunnit smälta den första chocken. Jag skulle vilja skriva att det smakade sött, för det gjorde det, otroligt sött, alldeles för sött, och syntetiskt, sådär som man som svensk inte förväntar sig att något ens kan smaka. Men när hjärnan hade hunnit bearbeta detta överväldigande sötmaintryck kunde jag börja skönja den riktiga smaken, den som gör att detta inte är vilken vanlig latte som helst, utan en pumpkin spice latte. Det var den distinkta smaken av spya. Jag hade lagt 112 kronor på en kopp med varm, och en kopp med kall spya.

Men vi går vidare. Efter denna minst sagt skakande upplevelse gick vi in på Svenssons i Lammhult, som har en butik i Mood-gallerian. Där såg vi en gepard-vas. Den hade inte lämnat något större intryck på oss om det inte vore för det faktum att jag med brinnande ögon sa att DU SKA HA DEN HEMMA MED EN FEZ-HATT-LAMPSKÄRM. Jag fick genast svaret ÖMG JÄ, och så visste jag att födelsedagspresenten var ordnad. Det är först nu, en månad senare, som jag faktiskt tagit itu med det hela, och gjort alla delar av lampan.

Till att börja med så skulle det inte gå att få in någon färdigköpt lampfot i vasen; hålet var för litet. Efter en del funderingar kom jag fram till att jag kunde gjuta en lampfot i betong, och göra rum för sladden med hjälp av ett kopparrör och en L-böj. Jag köpte en petflaska från Aqua D’Or, som är något smalare än vanliga petflaskor, för att ha som gjutform. Trots sin smalare form var den ändå lite för stor, så jag fick klippa upp den och göra den smalare. Betongpulvret köpte jag på Slöjd-Detaljer, som har en butik precis bakom Åhléns City. Röret hittade jag i källaren (lugn, det låg löst), och L-böjen på Clas Ohlson. Kapade röret med en bågfil.

Jag hittade en textilklädd sladd med lamphållare på Åhléns, som passade perfekt i stilen.

Hur mycket jag än letade så kunde jag inte hitta någon bra lampskärm, så jag köpte en vit på Åhléns, som jag kapade på höjden, klädde om med rött tyg, och sydde dit en topp på. Tyvärr blev tyget lite buckligt, och om jag skulle göra om den skulle jag använda spraylim, och limma det jämnt över hela. Nu limmade jag bara upptill och nedtill. Tofsen gjordes av lite svart broderigarn.

Slutligen borrade jag försiktigt ett hål i nacken på geparden. För sladden.

Färdig! Det ska bli spännande att se den med lampa i sen.

 

Äntligen färdigt. Nu såhär i efterhand kan jag konstatera att pussel bör påbörjas och avslutas under lov, och inte mitt i en termin. Allt för många morgnar har jag fastnat med en frukostmacka disträtt hängandes i vänster hand, samtidigt som jag med febril blick letat efter rätt bit. Men nu är det klart, och det firas med oboy!

Jag sov inte hemma inatt, men fick spendera morgonen för mig själv i alla fall, efter att kring femtiden ha lämnats ensam till förmån för ett flyg mot Göteborg. Senaste gången jag hade en sån morgon var i augusti, och då hände något av det skevaste jag någonsin upplevt.

Story time.

Det tog mig ett bra tag att somna om efter att ytterdörren slagits igen och låser vridits om. Jag lade mig på sidan, med huvudet vänt mot sovrumsdörren som stod lätt på glänt, slöt ögonen, och till slut lyckades jag somna.

Efter en stund vaknade jag av att golvet ute i vardagsrummet knarrade. Sådär som golv gör ibland. Av sig själv. Men så knarrade det mer, som om någon gick runt. Väldigt tydliga ljud av någon som rörde sig i lägenheten.

Jag : NÅGON ÄR HÄR HJELP

Nu hördes ljud av hur köksluckor öppnades och stängdes ute i köket. Jag försökte resa mig, men det gick inte. Försökte lyfta ena handen och vifta den framför ansiktet, och även om det kändes som att jag lyckades så kunde jag inte se den.

Jag: ÅNEI JAG HAR SÖMNPARALYS*

*Det är helt absurt att jag kom fram till att det var just sömnparalys, för jag hade aldrig upplevt det tidigare, och hade absolut noll koll på vad det är. Moving on.

Jag försökte slå mig själv i ansiktet för att vakna. Jag kände hur jag viftade hjälplöst med händerna, och jag såg hur de slog mot mitt ansikte, men jag kunde inte känna mig själv bli slagen. Jag försökte bita mig själv i fingrarna (knappast ett av mina stoltare ögonblick). Ingenting hjälpte.

Vid det här laget hade jag alltså insett att jag var fast i en hemsk dröm, och att något förskräckligt monster helt sannolikt skulle dyka upp vid sovrumsdörren och skrämma vettet ur mig. Jag hade panik.

Det slog mig att jag nyligen läst att vattenstänk i ansiktet rent evolutionärt gör kroppen redo att dyka ner i vatten, och att det därför även väcker en ifall man sover (då det kan vara evolutionärt ofördelaktigt att dyka sovandes). Eftersom jag ofta blir törstig på natten hade jag en vattenflaska stående i fönstret intill sängen, och jag försökte få tag i den, så att jag skulle kunna hälla vattnet över mitt ansikte. Jag upplevde det som att jag skakade flaskan upp och ner över mitt ansikte, och att det stänkte omkring mig, men jag kunde inte känna något vatten.

Knarren ute i lägenheten fortsatte. Då gav jag upp. Insåg att jag inte orkade hålla på längre. Jag slöt ögonen. Så vaknade jag. På riktigt.

Jag vet inte om det finns något samband, men kvällen innan hade vi kollat på filmen Donnie Darko. Jag kan eventuellt ha blivit väldigt rädd för kaninen.

Men idag gick allt finfint – inget monster i varken vardagsrum, kök, eller dörröppning. Jag låg kvar i sängen längre än tänkt, åt en sen frukost, och en tidig lunch. Sen kom jag på att jag verkligen verkligen ville ha chokladbollar. Viktigt att hitta rimliga sätt att undvika pressande skolarbete. (Jag sitter fast med en labb i kompilatorkonstruktion, för det känns som att hur jag än gör så blir koden alldeles förskräckligt ful. Hemskt. Så ingen kod > ful kod.)

Det här kan mycket väl vara den årstid som jag tycker bäst om. Det är precis på gränsen till att bli för kallt, men just nu känns det bara uppfriskande att vara ute och gå. Vilket jag gör. Mycket.

Jag har turen att bo tillräckligt centralt för att kunna gå till och från KTH varje dag, och vare sig jag går från mitt eget hem på Kungsholmen, eller från Hjorthagen, har jag en promenadväg som omsluter mig av färgsprakande höstlöv. De dagar då jag går hemifrån tidigt ligger frosten fortfarande kvar, och ger intrycket att hela marken täckts av ett tunt tunt lager av glittrande strösocker.

Jag riktigt lever för den här tiden.

I morse slungades jag, strax efter åtta på morgonen, in i en existensiell kris av ringa proportioner. Det hela blev knappast bättre av att jag tvingades spendera den kommande halvtimmen i total ensamhet, med endast mina egna tankar och den isande vinden som sällskap, vandrandes genom Lill-Jansskogens karga marker på väg till skolan. Grubblandes.

Det hela hade börjat bara tio minuter tidigare, då jag i mitt dagliga försök att ta hand om mig själv masserade in lotion i mitt nytvättade ansikte. Jag tittade med mycket nöjd blick in i spegeln, medan jag omsorgsfullt knådade mina runda kinder. Så rynkade jag på pannan. Kisade. Kunde det …? Nej. Eller? Med fingrar som fortfarande var lätt fuktiga av ansiktskrämen försökte jag försiktigt få tag i hårstrået. Efter några rafflande men fruktlösa sekunder gav jag upp. Vad spelar det för roll? Jag kan kolla det senare. Gick ut i hallen och drog på mig skor och jacka, gick ut och stängde dörren bakom oss.

Vi gick tillsammans mot tunnelbanan, och när vi nådde ingången pussades vi hejdå. Jag stod nära, tittade upp på honom, och han blickade ner på mig. Så rynkade han pannan och kisade. Sen log han.

“Jag tror jag hittat ditt första gråa hår.”

MEN FÖR I HELVETE.

Efter att ha spenderat hela förmiddagen i total kris (min mamma hade en mycket respektingivande andel gråa hår vid den ringa åldern av 30 år, har jag ärvt hennes gener?) har jag bokat tid för klippning, något jag har skjutit på i månader. Jag ska sluta ta mitt långa, mjuka, tjocka och i synnerhet färgrika hår för givet. Inget mer klipp en gång om året, billigt schampo och balsam, förvara det i en ständig boll på huvudet. NU SKA HÄR LEVAS.