En liten projektor

Igår kväll fick jag den geniala idén att jag skulle projicera min iPhoneskärm på en vägg. Till det behövs en lins. Jag har ingen lins. Då behövs något som kan göras om till en lins. Förslagsvis något klotformat objekt i glas. Så jag satte mig och funderade och funderade, tills en glödlampa tändes ovanför mitt huvud. En glödlampa! Med andan i halsen rusade jag ner i källaren till återvinningslådan för gamla glödlampor och visst fanns där flera finfina  glödlampor. Upp igen, kolla upp på Youtube hur man demolerar en glödlampa, glassplitter i halva köket, blodiga fingrar, fyll med vatten … voilá! En lins.

Nu kom den spännande delen. Skulle det fungera? Jag placerade den vattenfyllda lampan, förseglad med en gammal ballong (DET VAR DET ENDA JAG HADE SOM SKULLE SLUTA TÄTT OKEJ) i en tejprulle, på en skärbräda, på en låda från Tiffany’s, på en vinlåda på ett bord.

_MG_8210

Därefter placerade jag med oändlig precision min telefon, inställd på full ljusstyrka, några centimeter bakom lampan. Släckte i rummet. Ingenting. Så klart. Man måste ju ställa in skärpan. Att ställa in skärpan är en otroligt komplicerad process som kan utföras på två sätt:

  1. för linsen närmare eller längre från telefonen
  2. för telefonen närmare eller längre från linsen

Jag är rebell så jag körde på båda. Jag drack även oboy trots att jag borstat tänderna. Hur som helst gick det alldeles utmärkt och jag fick en bild. Det var bara ett problem. Den var upp och ner, because science. Vilket rookie mistake. Jag löste det dock snabbt genom att med darrande fingrar vända glödlampan upp och ner och dricka lite mer oboy.

_MG_8213
När hela apparaturen var färdiginstallerad tittade jag på My Tears dry on their own med Amy Winehouse. Bilden var väldigt suddig och mörk, och så himla fin. Jag kan tänka mig att de första biograferna hade samma kvalité, och det känns riktigt mysigt att få känna den stämningen.

_MG_8202 _MG_8203 _MG_8204

90’s bitch

I torsdags blev jag (på grund av att jag är en slö person som inte läser inbjudningar ordentligt) varse om att festen jag var bjuden till på fredag skulle ha 90-talstema. NAJS. Jag kunde inte erinra mig ett endaste plagg i min garderob som ens med den generösaste bedömning skulle kunna komma undan som 90’s-esque. Hur klädde man sig ens på 90-talet?

Det enda jag kunde tänka på just då  – utöver Spice Girls och Britney, vars stil jag vänligt men bestämt med våld motade bort från mitt medvetande eftersom jag aldrig skulle kunna pull that of – var Cher Horowitz i Clueless. Hennes gul-skotskrutiga back-to-school-mundering är närmast ironisk och precis vad jag ville ha. Vilket ju är trevligt eftersom jag som av en händelse har ett helt förråd med gul-skotsk-rutiga kavajer och kjolar, just för tillfällen som dessa!

Ack om livet ändå vore så enkelt. Nej jag var tvungen att leta upp en sådan outfit, om inte i gult så åtminstone i en annan stark färg. Och var hittar man sånt? Jo i garderoben på Dramaten! Så jag skickar några sms, fixar lite, trixar lite och voilá! Jag lyckades till och med få mamma att leta fram en gammal Nokia åt mig, som fick bli min mobil för kvällen. Därefter var det bara att fixa sminket (lipliner, javisst!) och springa till skolan. Ja. Jag gick så i skolan, eftersom orkade inte byta om senare. Jag har suttit såhär på KTH och skrivit en KS och varit fett seriös. Det enda jag ångrar är att jag inte hade med en penna med en fluffig fjäderboll upptill. I övrigt: no ragrets.