Den eviga frukosten

I slutet av augusti, medan jag, som den melodramatiska person jag är, låg draperad över en stor säng, blickandes ut över Comosjön, insåg jag att nu. Nu är det dags. Jag ska börja blogga igen. Om man bemödar sig med att försöka rulla ner och kolla under det här inlägget kommer man dock snart till insikten att det tydligen skulle dröja ytterligare två månader innan jag faktiskt satte slag i saken. Men, bättre sent än aldrig, som jag brukar säga.

Den största anledningen till viljan att börja igen är den glädje som fyller mig när jag läser igenom mina finurliga, om än sparsamma, texter och ser alla gamla bilder. Det är som en gammal dagbok, som hjälper mig att väcka gamla minnen och sinnesstämningar till liv.

Nu när jag bestämt mig för att med trevande steg försöka börja igen ska jag dock göra vissa ändringar. Jag tvivlar starkt på att en enda av mina gamla läsare är kvar – jag hade själv gett upp en blogg som lämnat mig med år av radiotystnad – men den här sidan kommer vara lika mycket tillägnad mig själv som andra, så jag tänker ändå kortfattat skriva vad som kommer vara annorlunda och varför. Så.

Vad? Färre inlägg, färre enträgna bilder på varje frukost som ändå alltid är likadan (jag är en kronisk vanemänniska, försök ändra något och jag går bärsärk – säger jag i en text om förändring), mer text.

Varför? 1) Jag har hört om ett nytt, spännande franskt ordspråk “less is more”, som på svenska ungefär översätts till “kvalité före kvantité”. 2) Min hårddisk kommer börja gråta om den måste ta hand om fler högupplösta bilder på ett glas juice. 3) Text kommer i mycket större utsträckning reflektera vem jag är (det vill säga en mycket allvarligt lagd person som tycker om att Nätverka® och Bete Sig Vuxet™). Jag vill helt enkelt kunna bläddra bak bland inläggen i mitt arkiv, och känna en pust av vem jag var när jag skrev dem.

Men, att förneka sin historia är att förneka sig själv, därför tillägnas detta inlägg just det, min frukost. Den måltid som finns där för mig, varje dag, året om, förutom de dagar då jag på morgonen upptäcker att jag glömt att köpa fruktkusar, varpå paniken sköljer över mig och jag med fasa konstaterar att jag antingen måste gå och handla, eller helt enkelt äta något annat. Mycket förkrossande.

 

blood-orange-juice

För den nyfikne och dessutom oinvigde är detta alltså masala chai med mjölk och honung, Godmorgons enastående Sicily Red Orange-juice, och en (ätit upp ena halvan) fruktkuse med philadelphia. Ibland kryddar jag bokstavligen till det lite och har pepparrotspålägg istället. Så det kan bli.

Ej att förglömma är även det kolossala pussel som under de två senaste veckorna täckt stora delar av mitt köksbord, och därför syns i bakgrunden i frukostbilderna. Jag fick det av mamma förra eller förrförra julen, och hade inte rört det sedan dess när jag för två veckor sedan (som av en händelse samma dag som tentaperioden drog igång, tänka sig!) plockade ner lådan ur skafferiet där den legat sedan jag fick den. Döm om min chock när jag lyfte på locket och bland de tusen bitarna upptäckte en maraboukaka. Som gick ut i mars. Garanterat nersmugglad av mamma som vet allt om min stora kärlek till marabou mjölkchoklad. Sötsuget överkom all rädsla för utgången chokladförgiftning, och trots grav missfärgning knaprade jag i mig den, några bitar per dag under kommande veckan. Smaken var något underlig, men choklad är alltid choklad. Jag fick varken kortvariga eller bestående men, och nej, jag ångrar ingenting.

One thought on “Den eviga frukosten

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s