Födelsedagsblommor

För en dryg månad sedan fyllde jag 25, och eftersom jag på det stora hela betraktar mig själv som ett asocialt kolli i allmänhet, och ett antisocialt kolli i synnerhet kände jag att det var på tiden att ställa till med en hejdundrande fest. Första steget var att komponera en grandios gästlista, och med min etanolentusiastiska släkt och bekantskapskrets var det inga större problem, och vips så hade jag snott ihop en lista som dessvärre resulterade i fler potentiella gäster än kvadratmeter. Detta försatte mig givetvis i en djup ångest, och jag bestämde mig för att hantera problemet med att bjuda ännu fler personer och twittra argt.

jag: *har bjudit in ca 1,16 personer per kvadratmeter till mitt 25-årskalas*
jag: om du vill ta med dina sju kompisar jag träffade en gång 2006 så vore det jättekul!!

gråter har nu potentiellt 40 gäster på 32 kvadrat och har inte ens räknat eventuella barn

fantastiskt jag har idag svarat SJÄLVKLART!! till en som vill ha en +1 samt bjudit in en fransk utbytesstudent som är på återbesök + en vi läste en kurs med förra året

Nästa steg var alkohol. Eftersom jag har totalt kontrollbehov, och en av de största anledningarna till att jag aldrig ordnat hemmafester trots att jag flyttade hemifrån redan sista året i gymnasiet, lagom till min 18-årsdag, är att jag inte klarar av tanken på fulla människor som spiller ut vidrig och dessutom billig öl/cider/läskblandning på mina mitt golv, mina mattor, och mina möbler, så bestämde jag mig för att enda godtagbara lösningen var att tillhandahålla all alkohol själv. Twittrade ansvarstagande.

så himla viktigt att ta ansvar när man bjuder folk med alkoholproblem dvs alla i min släkt på fest så han nu inhandlat en flaska vin per gäst

Det blev ett av systembolagets billigaste cava-viner, Federico Paternina Banda Azul Brut, men när man som student ska förse halva AA med vin är det svårt och framförallt ekonomiskt omöjligt att vara kräsen. Det enda viktiga är att jag och alla gäster blev nöjda, och det blev vi.

Eftersom jag valde att förlägga festligheterna en fredag från 17 (jag avskyr lördagsfiranden, de stjäl hela ens helg) hade jag ett visst ansvar att förse mina gäster med kalorier i annan form än vin. I inbjudan friskrev jag mig i den mån det gick genom att nämna “lättare tilltugg”, men folk ska ju inte behöva svälta. Det blev oerhörda mängder smördegssnurror med pesto, några fantastiska tunnbrödssnurror med lax, färskost, pepparrot och äpple, och crostini med en jordärtskocke- och saffranskräm, toppad med hemlagad persiljepesto. Det sista var en egen variant av en pastarätt vars recept barilla hade med i en sån där reklamartikel. Det var tydligen från en svensk kock (JAG KAN INTE HITTA VEM) som deltagit i en stor kocktävling som Barilla håller årligen(?). Jag ska ge er pastareceptet nästa gång jag lagar det.

Slutligen, eftersom jag är outhärdlig, spatserade jag till en fotobutik och köpte fyra kassetter med polaroidbilder till min mormors gamla kamera från 80-talet, och tvingade sedermera samtliga gäster att ställa upp på bild med mig, och skriva en hälsning i en gästbok. Polaroidbilder är SNORDYRA. En kassett med åtta bilder kostar 229 riksdaler, vilket är nästan 30 riksdaler per bild. Hutlöst! Men kul!

Sen var festen i full rullning, och vi kom till det som inlägget gav sken att handla om. Jag fick blommor. (Och vin. Och choklad. Och Te. Olivolja. Vinäger. Fotmask. Bananlikör. Presentkort. Klocka. FYRA KAKOR MARABOU.)

pink and white lilies

De vita liljorna var redan utslagna när jag fick dem, men de rosa var ännu bara knoppar. Jag hade så mycket att stå i att jag inte han snitta dem och ställa dem i en vas, men tack och lov var en av mina gäster en aspirerande florist, som tog tag i mig och med gravallvarlig min sa “Jag ber om ursäkt Pippi, men jag kan inte se så fina blommor behandlas sådär. Ge mig en vas så tar jag hand om dem.” och ödmjuk som jag är tillät jag detta. Vilket jag var väldigt glad över helgen efter när de började slå ut, i all sin majestätiska prakt.

pink and white lilies and a sicilian ceramic head vase during breakfast hour

Förstår ni hur fulländad jag kände mig när jag satt och åt frukost med de där prunkande blommorna hängandes över mig? Nej. Ni kan inte förstå. Det var som att sitta på sin alldeles egna begravning, fast på ett bra sätt. Mycket tillfreds.

sicilian ceramic head vase moustache

Eftersom de vita blommorna hade slagit ut redan när de köptes var de också de första att tröttna. Den av dem som klarade sig längst härbärgerades i min lilla huvudvas som jag köpte på Sicilien i somras. Vi var i Siracusa, och de fanns i exakt varje butik och gatustånd. I butikerna såldes de i par om en man och en kvinna, men jag hittade den här lilla i ett stånd, betalade antagligen tio gånger för mycket för den (“det känns oartigt att pruta” säger jag medan en skrattande man tar min tioeurosedel), och den hade ingen matchande kvinna. Vilket inte var så ärrande, för det var sen söta mannen med mustasch jag ville ha.pink and white lilies closeup

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s