Chokladbollar och sömnparalys

Jag sov inte hemma inatt, men fick spendera morgonen för mig själv i alla fall, efter att kring femtiden ha lämnats ensam till förmån för ett flyg mot Göteborg. Senaste gången jag hade en sån morgon var i augusti, och då hände något av det skevaste jag någonsin upplevt.

Story time.

Det tog mig ett bra tag att somna om efter att ytterdörren slagits igen och låser vridits om. Jag lade mig på sidan, med huvudet vänt mot sovrumsdörren som stod lätt på glänt, slöt ögonen, och till slut lyckades jag somna.

Efter en stund vaknade jag av att golvet ute i vardagsrummet knarrade. Sådär som golv gör ibland. Av sig själv. Men så knarrade det mer, som om någon gick runt. Väldigt tydliga ljud av någon som rörde sig i lägenheten.

Jag : NÅGON ÄR HÄR HJELP

Nu hördes ljud av hur köksluckor öppnades och stängdes ute i köket. Jag försökte resa mig, men det gick inte. Försökte lyfta ena handen och vifta den framför ansiktet, och även om det kändes som att jag lyckades så kunde jag inte se den.

Jag: ÅNEI JAG HAR SÖMNPARALYS*

*Det är helt absurt att jag kom fram till att det var just sömnparalys, för jag hade aldrig upplevt det tidigare, och hade absolut noll koll på vad det är. Moving on.

Jag försökte slå mig själv i ansiktet för att vakna. Jag kände hur jag viftade hjälplöst med händerna, och jag såg hur de slog mot mitt ansikte, men jag kunde inte känna mig själv bli slagen. Jag försökte bita mig själv i fingrarna (knappast ett av mina stoltare ögonblick). Ingenting hjälpte.

Vid det här laget hade jag alltså insett att jag var fast i en hemsk dröm, och att något förskräckligt monster helt sannolikt skulle dyka upp vid sovrumsdörren och skrämma vettet ur mig. Jag hade panik.

Det slog mig att jag nyligen läst att vattenstänk i ansiktet rent evolutionärt gör kroppen redo att dyka ner i vatten, och att det därför även väcker en ifall man sover (då det kan vara evolutionärt ofördelaktigt att dyka sovandes). Eftersom jag ofta blir törstig på natten hade jag en vattenflaska stående i fönstret intill sängen, och jag försökte få tag i den, så att jag skulle kunna hälla vattnet över mitt ansikte. Jag upplevde det som att jag skakade flaskan upp och ner över mitt ansikte, och att det stänkte omkring mig, men jag kunde inte känna något vatten.

Knarren ute i lägenheten fortsatte. Då gav jag upp. Insåg att jag inte orkade hålla på längre. Jag slöt ögonen. Så vaknade jag. På riktigt.

Jag vet inte om det finns något samband, men kvällen innan hade vi kollat på filmen Donnie Darko. Jag kan eventuellt ha blivit väldigt rädd för kaninen.

chokladbollar med kokosflingor.jpg

Men idag gick allt finfint – inget monster i varken vardagsrum, kök, eller dörröppning. Jag låg kvar i sängen längre än tänkt, åt en sen frukost, och en tidig lunch. Sen kom jag på att jag verkligen verkligen ville ha chokladbollar. Viktigt att hitta rimliga sätt att undvika pressande skolarbete. (Jag sitter fast med en labb i kompilatorkonstruktion, för det känns som att hur jag än gör så blir koden alldeles förskräckligt ful. Hemskt. Så ingen kod > ful kod.)

Höstmorgon

Det här kan mycket väl vara den årstid som jag tycker bäst om. Det är precis på gränsen till att bli för kallt, men just nu känns det bara uppfriskande att vara ute och gå. Vilket jag gör. Mycket.

Jag har turen att bo tillräckligt centralt för att kunna gå till och från KTH varje dag, och vare sig jag går från mitt eget hem på Kungsholmen, eller från Hjorthagen, har jag en promenadväg som omsluter mig av färgsprakande höstlöv. De dagar då jag går hemifrån tidigt ligger frosten fortfarande kvar, och ger intrycket att hela marken täckts av ett tunt tunt lager av glittrande strösocker.

Jag riktigt lever för den här tiden.

Ålderskris

I morse slungades jag, strax efter åtta på morgonen, in i en existensiell kris av ringa proportioner. Det hela blev knappast bättre av att jag tvingades spendera den kommande halvtimmen i total ensamhet, med endast mina egna tankar och den isande vinden som sällskap, vandrandes genom Lill-Jansskogens karga marker på väg till skolan. Grubblandes.

Det hela hade börjat bara tio minuter tidigare, då jag i mitt dagliga försök att ta hand om mig själv masserade in lotion i mitt nytvättade ansikte. Jag tittade med mycket nöjd blick in i spegeln, medan jag omsorgsfullt knådade mina runda kinder. Så rynkade jag på pannan. Kisade. Kunde det …? Nej. Eller? Med fingrar som fortfarande var lätt fuktiga av ansiktskrämen försökte jag försiktigt få tag i hårstrået. Efter några rafflande men fruktlösa sekunder gav jag upp. Vad spelar det för roll? Jag kan kolla det senare. Gick ut i hallen och drog på mig skor och jacka, gick ut och stängde dörren bakom oss.

Vi gick tillsammans mot tunnelbanan, och när vi nådde ingången pussades vi hejdå. Jag stod nära, tittade upp på honom, och han blickade ner på mig. Så rynkade han pannan och kisade. Sen log han.

“Jag tror jag hittat ditt första gråa hår.”

MEN FÖR I HELVETE.

Efter att ha spenderat hela förmiddagen i total kris (min mamma hade en mycket respektingivande andel gråa hår vid den ringa åldern av 30 år, har jag ärvt hennes gener?) har jag bokat tid för klippning, något jag har skjutit på i månader. Jag ska sluta ta mitt långa, mjuka, tjocka och i synnerhet färgrika hår för givet. Inget mer klipp en gång om året, billigt schampo och balsam, förvara det i en ständig boll på huvudet. NU SKA HÄR LEVAS.

Den eviga frukosten

I slutet av augusti, medan jag, som den melodramatiska person jag är, låg draperad över en stor säng, blickandes ut över Comosjön, insåg jag att nu. Nu är det dags. Jag ska börja blogga igen. Om man bemödar sig med att försöka rulla ner och kolla under det här inlägget kommer man dock snart till insikten att det tydligen skulle dröja ytterligare två månader innan jag faktiskt satte slag i saken. Men, bättre sent än aldrig, som jag brukar säga.

Den största anledningen till viljan att börja igen är den glädje som fyller mig när jag läser igenom mina finurliga, om än sparsamma, texter och ser alla gamla bilder. Det är som en gammal dagbok, som hjälper mig att väcka gamla minnen och sinnesstämningar till liv.

Nu när jag bestämt mig för att med trevande steg försöka börja igen ska jag dock göra vissa ändringar. Jag tvivlar starkt på att en enda av mina gamla läsare är kvar – jag hade själv gett upp en blogg som lämnat mig med år av radiotystnad – men den här sidan kommer vara lika mycket tillägnad mig själv som andra, så jag tänker ändå kortfattat skriva vad som kommer vara annorlunda och varför. Så.

Vad? Färre inlägg, färre enträgna bilder på varje frukost som ändå alltid är likadan (jag är en kronisk vanemänniska, försök ändra något och jag går bärsärk – säger jag i en text om förändring), mer text.

Varför? 1) Jag har hört om ett nytt, spännande franskt ordspråk “less is more”, som på svenska ungefär översätts till “kvalité före kvantité”. 2) Min hårddisk kommer börja gråta om den måste ta hand om fler högupplösta bilder på ett glas juice. 3) Text kommer i mycket större utsträckning reflektera vem jag är (det vill säga en mycket allvarligt lagd person som tycker om att Nätverka® och Bete Sig Vuxet™). Jag vill helt enkelt kunna bläddra bak bland inläggen i mitt arkiv, och känna en pust av vem jag var när jag skrev dem.

Men, att förneka sin historia är att förneka sig själv, därför tillägnas detta inlägg just det, min frukost. Den måltid som finns där för mig, varje dag, året om, förutom de dagar då jag på morgonen upptäcker att jag glömt att köpa fruktkusar, varpå paniken sköljer över mig och jag med fasa konstaterar att jag antingen måste gå och handla, eller helt enkelt äta något annat. Mycket förkrossande.

 

blood-orange-juice

För den nyfikne och dessutom oinvigde är detta alltså masala chai med mjölk och honung, Godmorgons enastående Sicily Red Orange-juice, och en (ätit upp ena halvan) fruktkuse med philadelphia. Ibland kryddar jag bokstavligen till det lite och har pepparrotspålägg istället. Så det kan bli.

Ej att förglömma är även det kolossala pussel som under de två senaste veckorna täckt stora delar av mitt köksbord, och därför syns i bakgrunden i frukostbilderna. Jag fick det av mamma förra eller förrförra julen, och hade inte rört det sedan dess när jag för två veckor sedan (som av en händelse samma dag som tentaperioden drog igång, tänka sig!) plockade ner lådan ur skafferiet där den legat sedan jag fick den. Döm om min chock när jag lyfte på locket och bland de tusen bitarna upptäckte en maraboukaka. Som gick ut i mars. Garanterat nersmugglad av mamma som vet allt om min stora kärlek till marabou mjölkchoklad. Sötsuget överkom all rädsla för utgången chokladförgiftning, och trots grav missfärgning knaprade jag i mig den, några bitar per dag under kommande veckan. Smaken var något underlig, men choklad är alltid choklad. Jag fick varken kortvariga eller bestående men, och nej, jag ångrar ingenting.